Kunskapsluckor begränsar strategier för säker hantering av nanomaterial i avfallsledet

11 september, 2018

Forskare i en arbetsgrupp för nanomaterial i avfall inom IWWG (International Waste Working Group) konstaterar att det återstår stora kunskapsluckor kring möjliga risker vid hanteringen av nanomaterial i avfallsledet. Denna slutsats baseras på en grundlig genomgång av litteraturen på området, nyligen publicerad i en översiktsartikel i tidskriften Waste Management. Forskarna identifierar även några områden inom vilka mer kunskap är avgörande för att vi ska kunna ta fram strategier och riktlinjer för en säker hantering av dessa nya material.

Under ett nanomaterials livscykel – från tillverkning och användning till avfall – finns en risk att nanopartiklar lösgörs och sprids till omgivningen. Utsläppen kan orsakas av olika fysiska, kemiska, biologiska och termiska (värme) processer, och beror på nanomaterialets inneboende egenskaper, hur det används och i övrigt bearbetas och hanteras under olika faser av livscykeln.

De senaste åren har det gjorts många satsningar – och relaterade framsteg – inom området säker hantering av nanomaterial. Till exempel har flera stora EU-projekt fokuserat på karaktärisering och in vitro-tester för bedömning av nanopartiklars toxicitet. Framsteg har också gjorts inom området arbetsplatsexponering vid tillverkning av nanomaterial och produkter av dessa. Även om det återstår mycket arbete också inom dessa områden, så är antalet studier relaterade till möjliga risker vid en slutlig hantering eller vid återvinning av nanomaterial jämförelsevis få.

I artikeln med den engelska titeln A review of the fate of engineered nanomaterials in municipal solid waste streams sammanfattar Part med kollegor kunskapsläget kring vilka nanomaterial som förekommer, och vad som händer med dessa om de hamnar hushållsavfallet. Utöver att kartlägga relevanta materialströmmar ger de en överblick av studier som publicerats kring risker relaterade till olika typer av bearbetnings-, destruktions- och återvinningsprocesser. Avfall hanteras vanligen genom antingen biologisk bearbetning, återvinning, förbränning eller genom att läggas på deponi. Författarna pekar genom sin kunskapssammanställning på betydande kunskapsluckor gällande riskerna vid mer eller mindre alla dessa hanteringsalternativ och identifierar avfallsförbränning som den process som är minst studerad.

I dag finns det mer eller mindre uppdaterade databaser över de typer och mängder tillverkade nanomaterial som förekommer i våra materialströmmar. Det finns även modeller för att förutsäga spridningen av nanopartiklar i olika typer av processer och system (till exempel ekosystemet). Däremot saknas det nästan helt studier av den faktiska förekomsten av tillverkade nanopartiklar i avfall och i restprodukter efter behandling. Här är anpassade analysmetoder en stor utmaning – metoder som kan särskilja naturligt förekommande nanopartiklar från de tillverkade, och i den komplexa miljö som avfall och restprodukter från hanteringsprocesserna utgör (som till exempel aska eller lakvatten). Ett annat område som författarna efterfrågar mer kunskap inom är hur nanopartiklar frigörs från materialen när de hanteras, under hantering som är representativ för den vid behandling av avfall.

Sammanfattningsvis anser författarna att den begränsade kunskapen i dag utgör ett stort hinder för att kunna ta fram välunderbyggda rekommendationer och riktlinjer för hanteringen av denna nya typ av avfall.

Källa: Jenny Rissler, RISE Research Institutes of Sweden och ledamot i SweNanoSafes expertpanel

Läs mer:

Part F et al. A review of the fate of engineered nanomaterials in municipal solid waste streams. Waste Management 2018;75:427-449.

Om nanomaterial i avfall och möjliga effekter i den yttre miljön: