Säkerhetsbedömning av nanomaterial: aktuell översikt om ”adverse outcome pathways”

Riskbedömning av nanomaterial är alltjämt en utmaning. Detta beror delvis på att det fortfarande saknas validerade metoder för att säkerhetsbedöma nanomateral men också därför att kunskapen om nanomaterial är splittrad. Begreppet ”adverse outcome pathways” (AOPs) beskriver en metod eller ett ramverk för att sammanfatta den kunskap som finns avseende kemikaliers toxikologiska effekter.

Artikeln ”Translating scientific advances in the AOP framework to decision making for nanomaterials” (se nedan) som publicerades nyligen i tidskriften Nanomaterials ger en utmärkt sammanfattning av begreppet AOPs. Artikeln bygger på expertsynpunkter som inhämtats i samband med två workshops som arrangerades i 2018 resp. 2019 av OECDs arbetsgrupp för nanomaterial (Working Party on Manufactured Nanomaterials, WPMN) samt pågående forskning kring säkerhetbedömning av nanomaterial inom ramen för olika EU-finansierade projekt inom Horisont 2020 såsom GRACIOUS, PATROLS och SmartNanoTox. Författarna diskuterar även de utmaningar som återstår innan AOP ramverket kan appliceras vid säkerhetsbedömning av nanomaterial.

En AOP representerar en sekvens av händelser som sker i en biologisk organism efter exponering för en kemikalie eller ett nanomaterial. AOPs börjar med en sk ”initierande händelse” (eng. molecular initiating event, MIE) som beskriver effekten på molekylär nivå när en nanopartikel eller annan stressor kommer i kontakt med celler eller med cellulära strukturer. Denna effekt leder i sin tur till en kedja av ”nyckelhändelser” (eng. key events, KE) som är mätbara förändringar på olika nivåer dvs på cellulär, organ, organism eller populationsnivå och som till slut leder till skadliga konsekvenser (eng. adverse outcomes, AO) för organismen eller för populationen. Tanken är således att om man har kunskap om en AOP som leder till vissa effekter (t ex lungfibros) så kan man i säkerhetsbedömningen undersöka om en kemikalie eller ett visst nanomaterial kan orsaka en initierande händelse, eller en tidig nyckelhändelse som svarar mot denna AOP. Detta gör i sin tur att man kan göra enklare in vitro tester och även ta hjälp av datorsimuleringar för att förutse effekterna på hela organismen, i stället för att rutinmässigt testa effekterna av nanomaterial på levande organismer. AOPs är ett sätt att minska komplexiteten och samtidigt göra testningen mera fokuserad.

Artikeln diskuterar hur man kan möjliggöra användningen av AOP ramverket som ett stöd vid riskbedömning av nanomaterial och på sikt även minska behovet av djurförsök. Författarna avslutar artikeln med en lång rad rekommendationer och förslag om åtgärder på kort, medellång och lång sikt för att kunna implementera AOPs vid riskbedömning av nanomaterial. Men fortsatt forskning behövs.

Referens:
Ede JD, et al. Translating scientific advances in the AOP framework to decision making for nanomaterials. Nanomaterials. 2020;10(6):1229.

Källa: prof. Alexander Lyubartsev, Stockholms Universitet.

0 kommentarer

Relaterade inlägg